Medkänsla. Jag gråter.

Jag känner min vän

Jag känner min vän. Jag känner hennes öppenhet. Jag känner hennes ärlighet. Jag känner hennes känslighet. Jag känner hennes styrka. Jag känner hennes sökande efter mening i livet. Jag känner hennes vilja att kommunicera. Jag känner hennes önskan att få dela med sig av sina erfarenheter. Jag känner hennes behov att få vara en del av ett sammanhang. Jag känner hennes närhet. Jag känner hennes kärlek.

Jag känner igen mig. Jag kunde ha varit hon. Hon kunde ha varit jag.

Jag känner hennes längtan till förening. Jag känner hennes tvivel på sig själv och sin förmåga. Jag känner hennes längtan efter sann kontakt. Jag känner hennes rädsla att inte duga och göra rätt. Jag känner hennes oro för hur det ska gå. Jag känner hennes ängslan för hur hon ska klara sig. Jag känner hennes ångest att inte bli förstådd. Jag känner hennes ilska över att inte blir respekterad. Jag känner hennes förtvivlan över att bli fråntagen ansvaret för sitt eget liv. Jag känner hennes trötthet efter alla år av kamp.

Jag känner igen mig. Jag är hon. Hon är jag. Vi är människor.

När jag mår dåligt, förlorar fotfästet och inte kan sova tar min älskade mig i famnen. Han stryker mig över huvudet och talar lugnande till mig. Han säger att han älskar mig och att jag är så fin. Han säger att bara att få vara tillsammans räcker. Han ger mig något gott att äta och ser till att jag har det mjukt och behagligt omkring mig. Han tänder ljus och visar mig någonting vackert att fästa blicken på. Han finns där med mig.

Min vän blir inlåst på en nersliten avdelning. Min vän får besöksförbud. Min vän blir beordrad isolering på sitt kala rum. Min vän blir begränsad sina möjligheter att hålla kontakt med omgivningen. Min vän blir tvångsinjicerad.

Min vän går en överkurs i livets konst. Hon ska ta hand om sig själv i sin egen verklighetsförvirring och samtidigt hantera den smärta, ångest och ilska som behandlingen ger henne. Hon behöver ha full kontroll utåt på vad som förväntas av henne enligt psykiatrins spelregler uppsatta av läkarna, när det är kaos i hennes inre. Ingen där hjälper henne att få kontakt med sig själv och hitta tilliten till livet.

De skrivna policydokumenten och ordinationerna går före den praktiska kunskapen. Känslan för stämningen i situationen här och nu finns inte.

Jag känner. Hennes smärta är min. Hennes ångest är min. Hennes ilska är min. Jag gråter.

/Helle Axel-Nilsson